För att vara en framgångsrik storföretagare under 1900-talets första hälft krävdes social kompetens, karisma och förmåga att skapa nya nätverk. Det visar ekonomhistorikern Therese Nordlund, Stockholms universitet i sin doktorsavhandling, som fokuserar på två av våra främsta storföretagare: Axel Ax:son Johnson, ledare för Johnsonkon-cernen, och J. Sigfrid Edström, VD för Asea.
Axel Ax:son Johnson ville göra arbetare till kapitalister genom ekonomiska belöningar. Han anställde militärer för att öka disciplinen och uppmuntrade nytänkare bland tjänstemännen.
Edström var en av Saltsjöbadsavtalets undertecknare. Mindre känt är att han privat klagade på att arbetarna hade ”överflöd av pengar”, hade råd att gå på bio och restaurang, och ”ändå skola dessa strejka för att få högre löner”. Edström var samtidigt pragmatisk i sina argument. En gång sa han till sina arbetare att ”Asea redan är ett kommunistiskt företag, ty vi ha fler aktieägare än anställda”.
Nätverk mellan storföretagare och socialdemokrater blev än viktigare under 40-talet. Vissa socialdemokratiska riksdagsmän sökte sig till storföretagare för att få hjälp med finansiering. Asea-chefen sa ironiskt att socialdemokratin var på väg att bli ”högermän själva”. Under planhushållningsmotståndet på 40-talet finansierades journalister i det smyg av enskilda storföretagare. och industriledare blev även i borgerliga tidningar och förlag för att påverka opinionen.
Storföretagare använde ibland sitt utseende för att marknadsföra sina företag. Deras ansikten blev ”varumärken”. Som åldrade industriledare ville Johnson och Edström behålla sina poster. Ett sätt var att bli mytomspunnen redan under sin livstid. Ett annat sätt var att framhäva sin sunda livsföring. En framgångsrik industriman skulle vara medveten om sin hälsa och vara en förebild för de anställda.
Källa: Stockholms universitet