Varje år när vi avslutat en julresa så är det dags att börja planera inför nästa!
Text och foto: Victoria Larsson
Den 8 januari 2016 landade vi efter en härlig semester med bl.a bergsklättning på Sri Lanka och sol/bad på Maldiverna (ni har säkert läst min artikel från även den resan). Medan vi väntade på bagaget tillsammans med våra resekamrater, familjen Jensen så kom diskussionen fram ”vad blir det för äventyr nästa jul”? Det tog inte lång stund innan vi alla var överens även denna gång, safari i Tanzania och sedan ut till Zanzibar för sol och bad, planerandet var igång!
Vi började som sig bör med att boka flyg, det blev Ethiopian Airlines via Addis Abeba och sedan direkt till Kilimanjaro, Tanzania. Därefter tog min man kontakt med en vän som bor i Arusha (nära Kilimanjaro) som har stenkoll på vilka camper som är bra och även kunde ge tips och råd inför vår safari.
Våra vänner, Jensens, beslutade sig tyvärr för att enbart åka till Zanzibar så dem återkommer i del två av det här reportaget.
När allt var bokat och klart så var det bara till att vänta sisådär sju månader.
Trots att vi alltid bokar relativt långt i försväg så är väntan ändå inte så jobbig. Vi diskuterar väldigt mycket kring vår resa vilka djur vi kommer se, vad vi ska packa, hur kommer maten att vara, mycket insekter etc.
När så till slut december kom var det dags att sätta igång med allt det praktiska som t.ex vaccinationer. Jag och barnen hade aldrig ätit malariatabletter tidigare och vi behövde även få gula febern spruta, så vi gjorde en familjebokning på vaccinationscentralen och kunde bocka av ännu en sak på vår ”to do” lista.
Julafton kom kort därefter och redan den kvällen började vi packa. När vi vaknade upp på juldagen hade vi nästan hela dagen på oss att packa färdigt för kl 21.15 lyfte planet med två förväntansfulla familjer. Resan till Addis tog ca sju timmar och lite sömn fick vi nog alla, skönt med kvällsflyg. Väl i Addis sa vi hejdå till Jensens, de tog planet till Zanzibar och vi till Kilimanjaro. När vi efter ca två timmar landade i Kilimanjaro stod Godfray, vår guide under de kommande dagarna samt Abduli vår chaufför och väntade på oss. Vi hoppade alla in i jeepen och begav oss mot Donalds vän, Harpreets hem. Harpreet ville gärna bjuda hem oss på en fika då han och hans familjs hus låg på vägen mot campen.
Efter ca en timme kom vi fram till Harpreet och hans fru Jo samt lilla son Aaran, som alla välkomnade oss in till sitt hem. Det var ett vackert hus som omgavs av en djungelliknande tomt, vi såg till och med apor som klättrade i träden, väldigt annorlunda från hemma..
Vi blev bjudna på något att dricka och hade en trevlig stund. Efter ca två timmar var det dags att tacka för oss och bege oss mot campen. Bilresan till vår camp, Nimali Tarangire skulle ta ca 2-3 timmar och Godfray ville gärna att vi kom fram innan mörkret och inte försent till middagen.
Vi kramade Harpreet och hans familj hejdå och kom överens om att vi även skulle komma förbi dem en stund innan vi flög vidare mot Zanzibar.
Godfray och Abduli väntade på oss i jeepen och vår resa mot campen började.
Vägen dit var skumpig men med så mycket att se. Vi åkte genom flera byar/städer och såg bl.a masaijer som vallade sin boskap utmed vägen. Vi såg även många barn som lekte vid vägkanten eller sålde frukt/grönsaker. När vi körde igenom en by, dök helt plötsligt några babianer upp och korsade vår väg, inte direkt vad man ser hemma i Sverige!
Den sista halvtimmen blev vägen riktigt gropig och vi alla fick hålla i oss, charmigt eller jobbigt, vi tycker nog lite charmigt!
Dessvärre kunde inte Abduli köra så snabbt som vi kanske hade önskat så det hade hunnit bli mörkt när vi väl började närma oss campen. Väl framme stod en del av personalen på campen uppradade och hade tydligen väntat länge på oss. Vi klev ur jeepen och campmanagern Otto kom fram och hälsade oss varmt välkomna. Otto gav oss varsin våt handduk att torka av oss med och en svalkande dryck. De övriga i personalen presenterade sig och vi fick veta att en kille, Robert skulle bli vår servitör under våra dagar på Nimali Camp.
Robert berättade att campens kock, Athuman hade varit orolig över var vi höll hus då han var rädd att maten skulle bli dålig om vi hade kommit senare.
Vilken tur att vi alla var hungriga!
Den första kvällen på campen fanns det endast ett tält ledigt så vi fick helt enkelt sova tillsammans. Otto följde oss till vårt tält medan Robert gick med den glada nyheten till kocken, Athuman att vi hade kommit fram.
När man pratar om safaritält så finns det många olika sorter och att få komma in i vårt ”tält” blev en glad överraskning. Tältet var såklart ett tält med tyg runt om men inuti var det som ett lyxigt hotellrum, wow!
När vi alla hade snyggat till oss lite efter den långa resan så kom Robert och hämtade oss för att visa var vi skulle äta middag. Det kanske låter lite konstigt att han ”hämtade oss” men pga mörkret och alla djur som fanns runt om och i campen så fick ingen gå ensam på kvällen. Varje kväll när vi gick ut från tältet kom det någon i personalen och följde med oss för att lysa upp den lilla gångstig som fanns till huvudbyggnaden ca tre meter därifrån.
Nimali Tarangire camp har sex tält på sitt område, en mindre pool samt en liten social del med soffgrupper och några matplatser under tak ifall det skulle blåsa mycket eller regna.
Robert lyste upp vägen och visade oss till vårt bord som var uppdukat ute vid poolen. Förutom ljusen på bordet så var det endast månen och stjärnorna som lyste upp vår första kväll på Nimali.
Middagarna som serverades under de fyra dagar vi bodde på campen var verkligen utomordenligt bra! Vi blev alltid serverade en tre rätters middag med soppa som förätt och sedan antingen fisk/kyckling eller kött till huvudrätt och till sist en smarrig efterrätt. Smakerna passade oss alla och med gott vin till så blev det nog 9/10 poäng till Athuman.
När vi hade satt oss till bords så hörde vi direkt något som prasslade i buskarna runt oss. Robert lyste med sin ficklampa ut mot mörkret och där ca 15 meter ifrån oss stod en stor buffel! Då vi hade kommit till campen när det hunnit bli mörkt så hade vi inte haft möjlighet att se det lilla vattenhål som låg strax bredvid poolen. Vilken häftig känsla att sitta så nära en av ”The Big Five” och äta middag! Vi förstod också då mer orsaken till varför ingen fick gå själv runt i campen på kvällen..
När vi hade ätit upp så gick vi ned till lägerelden en bit bort och skålade i ett sista glas vin innan det var dags att sova första natten i vårt fina safaritält. Det var både spännande och lite läskigt men vi alla var så trötta så det var inga som helst problem att somna.
Dagen efter blev vi väckta kl 06.30 av ett härligt ”goodmorning” från Robert som stod utanför tältet, då det endast var ett tunt tyg mellan oss och naturen, så kändes det nästan som att han stod bredvid sängen och väckte oss.
Robert hade ställt kaffe och varm choklad utanför tältet för oss att dricka medan vi gjorde oss iordning för frukost.
Frukosten åt vi medan vi såg ut över campen, denna gång i dagsljuset. Först då såg vi hur vackert det var och även att vi verkligen var ute i den afrikanska bushen, detta var på riktigt.
Direkt efter frukosten var det dags att bege oss ut på vår första safari i Tanzania.
Vi gick mot jeepen där Godfray och Abduli väntade på oss och hoppade in.
Vår destination för dagen var Tarangire National Park.
Bilfärden dit var lika skumpig som dagen innan men efter ett tag så vänjer man sig. Det man däremot inte vänjer sig vid är de tsetse flugor som smyger sig in i bilen och sticker sin gadd i huden för att suga blod. De är väldigt luriga och tar sig in både här och där, de kunde t.om bita igenom t-shirt tyg. Det enda positiva med dem var att de endast kom in när det var tätare vegetation, så efter ett tag lärde vi oss att täta igen alla tänkbara öppningar längs strumpor etc när man förstod att de var på gång in igen. Att bli stungen av en tsetse fluga gör lite ont men det värsta är att har man riktig otur kan det resultera i att man får sömnsjukan och det vill man inte ha.
Efter ca två och en halv timme kom vi fram till Tarangire parken. Vi tog en välbehövlig bensträckare och kisspaus innan det var dags att fortsätta in i själva parken.
Vi hade verkligen tur med vädret under hela vår vistelse i Tanzania, december är egentligen i regnperiod men när vi var där hade vi ca 32 grader varmt och sol.
Vår jeep hade som tur var ett tak som gick att öppna och den användes flitigt, inte bara för att se djuren bättre utan även för att få lite sol på våra bleka och soltörstiga ansikten.
Vi hann inte åka in många meter in i Tarangire parken förrän vi såg en stor flock med zebror, de verkade inte direkt rädda för oss utan vi kunde köra upp så man nästan kunde klappa dem.
Den här tiden på året hade de flesta djuren vi såg även fått ungar så det var en extra bonus tyckte vi alla.
När zebraflocken skingrat sig såg vi några stora skuggor lite längre bort. Vi alla ställde oss upp i jeepen för att kunna se bättre. Desto närmre vi kom blev skuggorna klarare, det var en hord med elefanter säkert ca 30 st, både vuxna och barn! Vi frågade Godfray hur nära vi kunde komma och han bad Abduli köra försiktigt men så nära han kunde.
Att få se så många elefanter från ca sju meter hade vi inte riktigt förväntat oss, vilket minne!
Vår färd in i parken gick vidare och vi såg bla gnuer, gamar, giraffer, strutsar, impalor, vårtsvin och även stora buffelflockar, vilken dag! Efter några timmar var det så dags att ta en välbehövlig paus och äta lite lunch. Godfray tog oss till en härlig utkiksplats där vi återigen kunde sträcka på benen samt slå oss ned vid ett lite bord i skuggan. Vi packade därefter upp den lunchbox som Athuman hade förberett för oss alla. Det var bla en supergod kyckligwrap samt en mindre smörgås, frukt och en minimuffin till efterrätt, precis lagom att äta efter ganska många timmar i bil.
Vi passade på att fråga både Godfray och Abduli lite mer om djuren vi sett samt om det var några mer djur vi kunde förvänta oss att se innan vi begav oss tillbaka till campen. Dem sa att vi eventuellt kunde ha turen att få se leopard eller annat kattdjur när solen börjat så smått gå ner och djuren kommer ut i det lite svalare vädret.
När vi var färdiga med lunchen satte vi oss återigen in i jeepen och fortsatte för att se om vi kunde få någon skymt av ett kattdjur.
Vi såg massor av zebror och bufflar längs vår väg. Det körde även förbi en till hord med elefanter som vi såg svalka sig i en flod. Dem stod på led för att gå ned i vattnet, i den flocken var det säkert ca 50 elefanter!
Färden fortsatte och vi såg en annan jeep komma emot oss, de stannade och Godfray vevade ner rutan och pratade med den andra jeepens chaufför, tydligen så hade de sett en stor leopard ligga i gräset en bit bort. Vi begav oss genast dit och där i det höga gräset såg vi faktiskt skymten av en leopard. Med den i minnet bestämde vi oss att vi var nöjda med dagen och kunde bege oss tillbaka mot campen.
Otto och Robert stod och väntade på oss med nyheten hade barnen nu kunde få flytta in i sitt eget tält då de andra gästerna hade åkt hem.
Middagen hade Robert dukat upp för oss den här gången vid lägerelden. Vi slog oss ned och som sig bör efter man varit på safari, blev det gin och tonic till fördrink medan vi lyssnade och spejade på en familj av vårtsvin som var på väg till vårt lilla vattenhål precis brevid oss. Athuman hade återigen lagat ihop en delikat middag och både vi och barnen var mer än nöjda över dagens alla djur vi sett.
Efter middagen sa vi godnatt till barnen och gick för att återigen se fram emot en välbehövlig natts sömn i vårt fina tält.
Redan efter någon timme vaknade både jag och Donald av att vi hörde något ljud utanför tältet. Var det camp vakterna som lät eller var det något djur? Jag frågade Donald vad han trodde, han svarade att det lät som elefanter som bökade runt i vegetationen. Wow tänkte jag, hur nära kan de vara? Bara tanken att det endast är lite tunt tyg mellan oss och dem skrämde mig lite och tankarna gick, undrar om barnen sover eller också vaknade.. Vi låg och lyssnade länge på om vi kunde höra barnen då våra tält låg med endast ca 20 meter ifrån varandra, men de verkade sova. Däremot låg vi vakna i flera timmar kändes det som. Donald sa att han hörde både bufflar och även ett lejon på avstånd!
Den natten blev det inte många timmars sömn och när sedan Robert kom och väckte oss vid 05.00 var vi inte alltför pigga.
Vi klädde på oss och gick till barnens tält, de var vakna och hade också hört alla djur hela natten men inte velat störa oss, vilka modiga barn vi har!
Efter frukost stod Godfray och Abduli och väntade på oss precis som dagen innan.
Vår destination skulle denna gång bli Ngorongoro Conservation Area.
Ngorongoro ligger mellan Serengeti och Great Rift Valley och är en gigantiskt krater på ca 265 km2 där djuren har gjort det till sitt eget Eden. Ngorongoro är en särskilt typ av naturskyddsområde där inte bara djuren fått sin egen fristad utan även där masaijerna får bo och ha sin boskap i fred. Masaijerna får däremot inte valla sina kor eller får nere i själva kratern.
Ngorongoro är inte bara känt för att husera mer än 20.000 djur utan även där man lättast kan få syn på den utrotningshotade svarta noshörningen samt om man har turen med sig även få se lejonflockar, vi hoppades såklart på att få se dem båda!
Vi satte oss i jeepen och Abduli styrde ut från campen. Godfray frågade oss efter en stund hur vi hade sovit, vi berättade då om nattens bravader och alla djur vi hade hört. Godfray tittade bak mot oss alla med ett stort leende och berättade att han hade hört från Robert att det tydligen hade varit ovanligt mycket djur just runt våra tält den natten. Nu såhär i efterhand är det häftigt att berätta om natten men när vi låg där och lyssnade var vi inte riktigt lika tuffa, men återigen ett fantastikt minne och historia att återberätta!
Efter ca två timmar av det sevanliga skumpandet i jeepen med en tupplur eller två berättade Godfray att vi nu inte hade långt kvar.
Ngorongorokraterns högsta topp är på 3648 m och vägen upp dit var otroligt vacker. Vi stannade till vid en utkiksplats där man kunde se ut över hela kratern och skymta djuren långt därnere.
Vi märkte väldigt snabbt också att det var stor skillnad på antal turister jämfört med hur vi hade haft det dagen innan i Tarangire. Ngorongoro var välbesökt och istället för att i princip ha varit ensamna i Tarangire hamnade vi nu i en caravan av safarijeepar, tyvärr inte riktigt lika charmigt men men vi var ju här för att se en massa djur.
Efter att vi tagit några kort vid utkiksplatsen fortsatte vi vår resa ned i kratern. För att få åka in i Ngorongoro krävs att man har en fyrhjulsdriven bil och det är man väldigt tacksam över då vägarna blir riktigt branta på vissa partier.
Att detta var ett hem för ca 20.000 djur på en yta inte större än 20 km i omkrets fick vi verkligen se, det var djur överallt!
Vi såg ännu fler zebror, gnuer, bufflar, elefanter, gaseller, schakaler som alla samsades om den frodiga marken.
Det fanns t.om en så kallad ”flodhästpool” där vi kunde räkna ihop till ca 15 flodhästar som låg och mös i det gyttjiga vattnet.
Vi körde vidare och det kändes som att alla djur var som statister utplacerade i vår film, perfekt uppradade och inte rädda för varken oss eller bilarna.
Godfray spejade runt för att se vart de flesta jeeparna körde, åker många mot samma ställe är det oftast ett kattdjur på gång. Efter någon timme av spejande såg han att några bilar körde mot ett berg som brukade vara ett vanligt tillhåll för lejon, vi körde efter de andra dit för att se om vi kunde skymta savannens konung.
När vi närmade oss såg vi en lejonhane gå sakta i gräset, helt magisk känsla att för första gången se ett vilt lejon på riktigt! Vi (och de andra jeeparna) körde lite till och där på det lilla berget såg vi inte bara ett till lejon utan räknade dem till 13 st som alla låg och slappade i solen, otroligt!
Vi stannade jeepen ca 30 meter från lejonet som var ute och gick, det såg ut som att han var på väg ner mot en liten flod som rann genom kratern. Han kom närmre mot vår jeep, när han väl passerade var han endast två meter från oss!
När sedan han gått förbi och vi fått otroligt fina bilder på honom såg vi att ännu ett lejon från berget var på väg mot vårt håll. Vi stod kvar med jeepen i säkert en halvtimme och bara njöt av det vi såg. När vi sedan lämnade lejonflocken så var det dags för en sen lunch.
Vi körde mot en liten sjö där det dessvärre inte bara var vi som hade tänkt äta vår medhavda matsäck utan det stod säkert 30 safarijeepar redan parkerade. Vi stannade ändå till och gick ut för att leta upp en ledig plats att äta på. Vi hittade en stock som låg alldeles vid vattnet och satte oss ned. Medan vi åt sa Donald plötsligt ”flodhäst”! Vad menar du frågade jag, då pekade han mot vattnet och där ca 15 meter ifrån oss såg vi en flodhäst som dök upp från vattnet för att ta luft. Han var väldigt stor och vi tog snabbt fram våra mobiler för att hinna ta en bild innan han dök ner igen. Jag fick till en riktigt bra bild när flodhästen tar sig ett stor andetag med helt öppet gap och Donald stående framför, coolt! Det kortet blev också det sista vi tog i Ngorongoro kratern då vi efter lunch begav oss tillbaka mot campen igen.
Den kvällen var precis som de andra tidigare med god middag och härliga samtal om allt vi sett under dagen.
Vi hade ännu en dag kvar på Nimali innan vi skulle bege oss mot Zanzibar. Vi tog ett gemensamt familjebeslut att den sista dagen skulle vi stanna kvar på campen, barnen ville bada i poolen och vi alla kände oss nöjda med de två safaridagar vi hade haft.
Den natten sov alla riktigt bra och ingen blev väckt av varken elefanter eller Robert..
Vi tog lite sovmorgon och bytte om till badkläder direkt efter frukosten, mot poolen!
Det kändes otroligt lyxigt att bara få njuta i solen och reflektera över hur otroligt många djur vi hade sett under våra dagar.
Efter lunch tänkte vi ändå att det skulle vara trevligt att röra på sig lite, efter väldigt många timmar i bil och med den afrikanska massagen (skumpande jeep..) så ville vi ta en promenad. Vi frågade Otto om det var ok om vi gick runt lite området runt Nimali. Han tittade lite frågande på oss, uppenbarligen inte en fråga han fått förut. Han sa att han dessvärre inte kunde låta oss gå själva, då det kunde finnas både bufflar/lejon etc i princip var som helst. Men han skulle ringa till en beväpnad ranger som eventuellt skulle kunna följa med oss, toppen sa vi.
Efter en stund kom Otto tillbaka och berättade att han fått tag på en ranger som kunde följa med oss.
Några timmar senare stod vi igen i våra safarikläder med höga kängor och kameran beredd. Det visade sig att Otto inte tyckte att det räckte med bara en ranger för att hålla oss säkra utan även Godfray följde med. Vi lämnade campen och Godfray visade oss vilken väg vi skulle gå. Det var skönt att få röra på sig och efter ca fem km kom vi fram till en ganska högt berg. Vi såg att det var människor som stod på toppen av kullen och Godfray frågade om även vi ville gå upp, självklart!
Väl på toppen såg vi vilken fantastiskt utsikt det var däruppe ifrån men vi såg också ett bekant ansikte, Robert! De hade i smyg planerat detta och ville att vi skulle gå ända till berget och upp för att vi skulle få se solnedgången därifrån. Fyra tältstolar stod uppradade och Robert frågade vad vi ville ha att dricka, han hade både tagit med vin/champagne till oss och läsk till barnen samt lite snacks.
Vi satt en stund och skålade medan vi inväntade en magisk solnedgång.
Istället för att sedan gå tillbaka i mörkret kom Adbuli med bilen och körde oss till campen där vår sista middag stod uppdukat vid lägerelden.
Vilken perfekt avslutning på våra dagar i Tanzania!
Morgonen efter var det dags att packa och bege oss mot Harpreet och hans familj igen i Arusha innan vårt plan mot Zanzibar skulle gå.
Vi sa adjö till alla på campen och som alltid är det jobbigt att lämna ett ställe som varit så härligt men vilka otroliga minnen vi får med oss.
Återigen satte vi oss i jeepen och Abduli rullade sakta ut från campen medan Otto och hans crew vinkade hejdå till oss.
Harpreet och Jo var glada att se oss igen och bjöd på en trevlig lunch innan Godfray och Abduli körde oss till Arusha flygplats.
Den flygplatsen var nog bland den mindre jag varit på, ett litet skjul till väntrum och inga dreamliners i sikte.
Vårt plan var något försenat och vi och de andra ca 30 resenärerna stod och väntade i den varma solen, även vårt bagage låg fint staplade på en vagn bredvid oss. Donald tittade på våra tre gula Samsonite väskor (ja vi har alla likadana..) och sa lite skämtsamt ”här behöver man iallafall inte vara orolig för att bagaget kommer bort”, dem orden skulle han aldrig ha sagt….
Med det säger jag tack för den här gången och se till att läsa nästa nummer så får ni fortsättningen på vår resa.